Swedish readings / Intermediate 1 / Environment & Nature

Hiking in the Mountains

Vandring i bergen

Jag startar tidigt på morgonen, när dimman fortfarande ligger lätt över dalen. I hallen packar jag min ryggsäck med vatten, en termos med te, smörgåsar, karta, kompass, regnjacka, extra tröja, första hjälpen och pannlampa. Jag väljer en led med medelsvår nivå och ett tydligt mål: att nå en liten topp före solnedgången. Stigen börjar i skog med mjuk mossa och blåbärsris, och fåglarna sjunger mellan tallar och björkar. Träskyltar visar avstånd i kilometer. Jag går i lugn takt och känner vikten mot höfterna. Kängorna greppar rötter och våta stenar, och varje steg känns säkert. När jag kommer över trädgränsen öppnar sig landskapet. Jag ser långt ner i dalen, och molnen rör sig snabbt över himlen. Vinden blir kallare, så jag tar på vantar och mössa. Stigen blir stenig och smal, och jag stannar ibland för att andas djupt och lyssna. Långt bort hör jag ett vattenfall och svaga bjällror från får. Jag möter ett äldre par, och vi pratar om vädret och rutten. De rekommenderar en liten omväg till en utsiktspunkt nära en klar fjällsjö. Jag följer deras råd. Vid sjön är vattnet så klart som glas, och jag ser speglingar av toppar och drivande moln. Jag äter min lunch och dricker varmt te. Jag skriver några rader i ett litet anteckningsblock. På eftermiddagen blir molnen tjockare och ljuset mer grått. Jag kollar tiden och kartan, och bestämmer mig för att fortsätta mot toppen men vara uppmärksam. Den sista stigningen är brant. Jag tar korta steg och använder stavar. Hjärtat slår snabbt, men jag känner mig stark. På toppen ser jag berg i blå lager och en regnbåge efter en kort skur. Jag tar foton men står också stilla för att minnas. Sedan börjar jag gå ner innan det blir mörkt. Jag följer rösen och röda markeringar på stenar. En ren korsar stigen, lugn och nyfiken. Tillbaka vid ledens början stretchar jag och tackar benen. Jag noterar skräpet jag bar ner. Jag känner stolthet och planerar redan nästa tur.

English Translation

I start early in the morning, when the mist still lies lightly over the valley. In the hallway I pack my backpack with water, a thermos of tea, sandwiches, a map, a compass, a rain jacket, an extra sweater, first aid and a headlamp. I choose a trail of medium difficulty with a clear goal: to reach a small peak before sunset. The path begins in forest with soft moss and blueberry bushes, and the birds sing between pines and birches. Wooden signs show distances in kilometers. I walk at a calm pace and feel the weight on my hips. The boots grip roots and wet stones, and every step feels safe. When I come above the tree line the landscape opens. I see far down into the valley, and the clouds move quickly across the sky. The wind becomes colder, so I put on gloves and a hat. The path becomes stony and narrow, and I stop sometimes to breathe deeply and listen. Far away I hear a waterfall and faint bells from sheep. I meet an older couple, and we talk about the weather and the route. They recommend a small detour to a viewpoint near a clear mountain lake. I follow their advice. By the lake the water is as clear as glass, and I see reflections of peaks and drifting clouds. I eat my lunch and drink warm tea. I write a few lines in a small notebook. In the afternoon the clouds grow thicker and the light more gray. I check the time and the map, and decide to continue toward the summit but be alert. The last climb is steep. I take short steps and use poles. My heart beats fast, but I feel strong. On the summit I see mountains in blue layers and a rainbow after a short shower. I take photos but also stand still to remember. Then I start down before it gets dark. I follow cairns and red markings on stones. A reindeer crosses the path, calm and curious. Back at the start of the trail I stretch and thank my legs. I note the trash I carried down. I feel proud and already plan the next trip.